Härom veckan meddelade bloggaren Finanskvinnan att hon nått sitt mål att bli miljonär (
http://finanskvinnan.blogspot.se/2014/11/miljonar-i-tillgangar-efter-30.html). Så härligt och jag ser fram emot att kunna skriva ett liknande inlägg (ja det kanske dröjer, men ni ska få se!). Hon skrev vidare om hur en kan göra för att snabbare nå sina ekonomiska mål, ett av dem var att löneförhandla.
Löneförhandla är jag sannerligen inte någon expert på, har bara gjort det vid tre tillfällen i livet:
1) För ca 4 år sedan då jag under studietiden skulle sommarjobba inom ett område där jag hade flera års yrkeserfarenhet. Arbetsgivaren erbjöd en lön om 99kr/timmen. Mitt önskemål var att åtminstone komma upp i 5kr högre lön. Arbetsgivaren sa nej. Detta är alltså en kommunalverksamhet där det råder STOR personalbrist över hela landet. Istället tog jag ett städjobb där en fick 116kr/timmen.
2) I våras sökte jag jobb hos två olika företag i Norge. De två företagen är bransch ledande i Norge och tillika konkurrenter. Jag var öppen med arbetsgivarna att jag sökt hos båda. Det blev lite "budgivning", de bjöd över lönerna på varandra. Det var alldeles hiskeligt svårt att välja, då båda arbetsplatserna verkade mycket bra. När jag slutligen bestämt mig kontrade den bortvalda med ett flyttbidrag på 10 000kr, så lättköpt är jag inte men meddelade min nyfunna arbetsgivare att det vill jag ha. Förutom lönen fick jag även igenom andra önskemål, om mina arbetstider osv. Det kan nog vara en god idé att göra som jag att söka flera jobb. I mitt fall kändes det bra att vara öppen om det för jag hade inte sökt "en massa jobb" utan bara de som uppfyllde mina förväntningar hos företagen. ,det bidrar också till ett seriöst intryck av mig som person (?).
3) Ungefär 3 månader in i anställningen tyckte jag att mina reskostnader blev högre än jag tänkt mig. En faktor var bland annat tågstrejken i somras som gjorde att jag missade flyg och fick betala dubbla biljetter. Kände att vinsten med att jobba i Norge inte motsvarade uppoffringen att vara ifrån nära och kära. Sa till min chef att resekostnaderna blivit betungande och om jag kunde få hjälp med kostnaden på något sätt. Hen lovade återkomma och efter klädsamma två dagar fick jag besked att chefen kollat detta med ledningen och de hade inte sådana avtal. Då svarade jag uppriktigt, att det var tråkigt för jag trivs väldigt bra och jag trivs på orten men att resekostnaderna är ett stort bekymmer. Chefen sa att hen skulle ta upp det med regionschefen men jag insisterade på att få diskutera det med regionchefen själv. Regionchefen ringde upp mig och hen var kortfattat hård och formell och det hör ju till, men jag förklarade min situation och berättade vad jag hittills lagt ut på resor.
Chef: Vad har du tänkt?
Jag: Jag kan bara förklara min situation
Chef: Vi har inte reseavtal i företaget, sådana avtal finns inte
Jag: Jag trivs jättebra bla bla bla...kan bara förklara min situation. (påminde även om teknisk utrustning som jag blivit lovad vid anställningen, men som de inte hunnit ordna fram än, ingen rymdraket men ändå)
Chef: Vad har du tänkt?
Jag: kan bara förklara min situation, om ni inte har reseavtal kan ni inte lägga på min lön på något sätt då?
Chefen: (sträng och butter). Vi gör såhär, du kan få 405 000 i årslön, då har vi lagt på 20 000 på din årslön. Mer kan vi inte erbjuda, det är absoluta taket för nyansatta i företaget (exakt så la han kanske inte fram det, men något i den stilen).
Här blev det också lite tokigt för jag hade inte alls 385 000 i lön utan 395 000. Försökte lägga fram det på ett smidigt sätt, kändes lite småjobbigt. Regionschefen hävdade att det nog var 385 000 men hen var på semester i Italien och hade inte dator tillgänglig. Det är klart att jag har fullkoll på min årslön, fast ändå inte. Min dyslexi gör att jag aldrig kan lita till 100% på det jag läst. Jag visste bestämt vilken lön som vi förhandlat fram men tänk om det blivit fel när jag skrev på anställningen?! Det låter kanske helt otroligt för läsaren men det är tyvärr så det är.Jag kan inte läsa under tiden som jag är i samtal för att vinna tid sa jag att jag skulle fundera på erbjudandet och bad att få återkomma. I media idag kan en lätt få intrycket att har en dyslexi så är en logisk lagd med hög IQ, dessutom har flera kändisar och framstående person det. Det är bra att stigmatiseringen börjar försvinna men också problematiskt då det i vissa fall kan förringa effekterna som dyslexi ger. Det går helt fint att leva med dyslexi och jag är glad och lycklig i alla fall men det går inte att komma ifrån att det är ett svårt handikapp som i vissa situationer ger konsekvenser . Föresten visar nya studier att dyslexi inte alls är lika med logiskt tänkande och hög IQ, det skiljer sig inte jämfört med en referensgrupp utan specifika läs-och skrivsvårigheter (tyvärr..).
Åter löneförhandling, plockade fram mitt anställningsavtal och det var precis som jag trodde . Ringde upp regionschefen och då hasplar hen sig ut sig att "vi gör såhär att du får 420 000 i årslön". Nu vet jag inte om chefen hade otur med huvudräkningen , hen sa från början att jag skulle få
20 000 mer i lön, inte 25 000. Föresten vad hände med det omtalade lönetaket på 405 000? Själv var jag själaglad, nervöst runt-trampande samt högröd i ansiktet. Fick för mig att det mest professionella var att säga att jag skulle fundera och återkomma efter helgen.
Min huvudsakliga taktik var att under samtalet i bästa politikeranda upprepa samma mening på alla frågor,
"jag kan bara förklara min situation"
Min taktik ska tas med en nypa salt då jag inte är så erfaren med löneförhandling samt egentligen inte har en helt säker känsla på vad som är rätt och fel i situationen. Dessutom går det inte att komma ifrån att det råder stor brist på personal i mitt yrke i Norge, det underlättar förhandlingen en hel del.
I vilket fall gav bloggaren Finanskvinnan ett bra råd. En kan fråga på löneförhandlingen vad som förväntas/krävs av mig för att få högre lön.Det ska jag ta med mig till löneförhandlingarna i maj.
