90 - talskrisen, min historia

Min historia
Bloggaren Optimerar livet har skrivit ett inlägg där hon frågar om det är någon som upplevt 90-tals krisen och om det påverkar personen i sitt ekonomiska tänk.

Jag är så glad att frågan ställs, för ja! Jag var med, men var är alla andra? Min familj förlorade allt i 90-tals krisen och det måste varit fler familjer som drabbades på liknande sätt men det är helt tyst. Att bankerna och finansinstitut gick på knäna, och att kronan flöt är allmänt känt, men de personliga tragedierna nämns inte i media. För ett par år sedan lyssnade jag på en dokumentär av P3 men även där snuddade det bara vid det personliga, det handlade mest om orsakerna till krisen och de generella konsekvenserna.  Har bara en kompis som nämnt det, deras familj förlorade stora pengar på en husaffär men de klarade ändå ut det på något sätt. Jag är inte ute efter att plocka fram chipskålen och frossa i tragiska historier, men har en varit med om ett trauma underlättar det att höra från andra som var med.

Här är min historia och jag tar det helt från början. Faktauppgifter kring just krisen hämtar jag från minnet och reserverar mig för att vissa skeenden och faktorer kanske inte är helt korrekta (rätta gärna i en kommentar i så fall).

Mina föräldrar träffade på 70-talet, politiskt var de väldigt röda och träffades i musiksamanhang. De var proggare och bodde i kollektiv, det var tänkt att hushållet skulle vara självförsörjande och alla skulle dela lika och undvika pengar så mycket som möjligt. De var unga men det tog inte lång tid innan den romantiska kollektivdrömmen svalnade.
Med tiden kom de längre ifrån vänsterkanten men det antimatrialistiska tänket fanns kvar. Jag finner det relevant, för att klargöra, att den ekonomiska kris som drabbade vår familj inte berodde på överkonsumtion.

Mamma och pappa hade en stor dröm och det var att bilda familj, och att ha ett eget hem till den. De köpte ett hus (ca 200 000kr) i en liten by på landet.Vi odlade mycket och det som köptes i matväg var sånt som inte gick att producera själva. Vi hade hästar men förutom det fanns inga större utgifter för fritidsaktiviteter. Vi turistade en del i Sverige men det var för att pappa tog med familjen i samband med jobbet. Vi var inte fattiga, det var bara så vår livsstil såg ut

Pappa startade eget företag inom byggbranschen där mamma jobbade på kontoret. Kunderna var främst privatpersoner. Affärerna gick mycket bra under hela 80-talet. Pappa anställde fler och fler, själv var han arbetsnarkoman men trots det fick de tacka nej till jobb. Jag kommer ihåg att vi fick dra ut telefonjacket och låsa ytterdörren för att folk sökte pappa hemma när de inte fick kontakt med honom på jobbet.
Folk renoverade och byggde ut, allt för lånade pengar. Ändringar i regelverk gjorde det möjligt att låna upp på huslån och uppmuntrade till fastighetsspekulation. Det var inte bara i fastigheter det spekulerades i, utan även i valuta. På den tiden hade vi ett annat system så en dag i början av 90-talet så steg räntan till 500%. Det fick såklart konsekvenser. Jag och pappa har pratat om det och jag ryser ända in i märgen av hans beskrivning av den räntehöjningen:
"Telefonerna tystnade över en natt"

För så var det, över en natt slutade anbuden att komma till pappa. Inom en kort tid gick firman i konkurs och därmed blev båda mina föräldrar arbetslösa. Jag kan inte detta exakt men jag tror att det var så att pappa var juridiskt ansvarig för företagets skulder, men det slutade med att kronofogden mätte ut vårt hus. Hästarna hade vi varken råd med eller någonstans att ha så de blev vi tvungna att sälja. För oss barn var det hela ofattbart, jag var 10 år då. Barndomshem plus älskade häst ryktes bort.

Mamma tog jobb som städerska i en närliggande stad och hela familjen fick flytta in i en 2-rums lägenhet. Vi hade verkligen inga pengar! Många tror att riktig fattigdom inte finns i moderntid i Sverige, men det gjorde den och gör. Maten bestod av pasta eller konserver, typ bruna bönor. Kläder fick vi ärva från andra barn. Jag behövde vinterkängor och då följde skolsyster med mig till skoaffären så att jag kunde köpa ett par genom ett bidrag från majblomman.

Mamma och pappa separerade men kunde inte flytta isär, de hade ju inte råd. Mitt äldre syskon som var i början av tonåren trivdes inte i nya skolan, hen klarade inte av situationen alls och hamnade i dåligt sällskap. Mitt syskon slussades runt på olika behandlingshem och vi i familjen tvingades gå i påtvingad psykoterapi på BUP i bästa 90-tals anda. För den som är osäker på vad psykoterapi är för något, går det bra att googla Thomas Quick. Det är så dumt, vi hade varit hjälpta av ett socialbidrag, men det gick inte. Dyra psykologer fanns det pengar till dock.

En augustidag 2004 ringde pappa mig och berättade att han betalat den sista elräkningen på huset, det hus som kronofogden övertog 12 år tidigare.
Det finns säkert åsikter och tankar kring hur vår familjs ekonomi kunde skötts på bättre sätt, men det spelar ingen roll! Vi var barn och vi barn drabbades, det sociala skyddsnätet fanns inte där för oss. En ska komma ihåg att mina föräldrar hade ett lån på ca 200 000kr och hästar, det var allt. Vad är det jämfört med dagens lån? Situationen idag med att folk lånar upp på huslån för att renovera och konsumera är ruskigt lik den som var på 90-talet och jag hoppas verkligen att likheterna stoppar där och att det inte slutar på samma sätt.

Hela den här historien har naturligtvis påverkat mitt ekonomiska tänk, både på gott och ont.
Jag hade gärna sluppit att ta huslån och tycker att priserna idag är horribla. Men vi har ju vår dröm om huset på Ön och vi tänker gå in i en husaffär med goda marginaler.  Beträffande sparande har jag varit rädd att "alla pengar ska försvinna" och knappt vågad fondspara. Det är ett emotionellt, ologiskt beslut och börjar bli patetiskt med tanke på att jag har konto i Swedbank (där en betalar för att spara pengar). Tack och lov har jag konto i Norge med sparänta på 3%. Jag funderar även på att byta bank till handelsbanken som enligt flera är den minst dåliga storbanken. Har även bestämt mig för att börja spara i olika sparformer för att på sikt få högre avkastning.

Det var min historia, tack för att du läste.